Som enda skandinaviska webbutik kan vi stolt erbjuda HHBB-huvudlag och Hoof Armor - nya lösningar på gamla problem. Här hittar du även Ergo Shape - skoriktaren som sparar din hörsel!   /Kerstin Kemlén

... och tempen bara fortsatte att stiga...

Sigge köptes 1980, det var min första fölunge, en vacker liten fuxhingst som behövde lekkamrater när han växte upp. Grunduppfostran blev ganska spännande eftersom han var som en krokodil emellanåt. Han var väldigt påhittig – speciellt när jag ledde honom för då han kunde gå ner på knä och börja brottas med mina ben, som om jag vore frambenen på hans hästkompis.

Engelsmannen måste väl ändå svamla...?

Jag hade läst Henry Blakes böcker (Tala med hästar, Hur kloka är hästar, Hur tänker hästar) och tyckte att han svamlade när han menade att hästar på telepatisk väg kunde läsa av vad vi ville. Jag bestämde mig för att testa hans teorier när jag nu hade en helt grön unghäst.

Sigge fattade snabbt, var en lättlärd rackare så jag lärde honom linlöpning utan lina – jag använde händer och armar, ökade och sänkte tempot, gjorde halt, ryggade och kunde vända genom volten. Han stannade utan att jag behövde säga nåt och mina andra signaler var det bara han som såg.

”Ska du ha honom till cirkushäst? Han är ju travhäst.”

Så lät kommentarerna i stallet där det bara var travhästar. Inkörningen gick plättlätt. Fin att köra och helt orädd – å andra sidan så var han ju uppfödd utmed en väl trafikerad väg och på gården fanns allehanda jordbruksfordon  och redskap. Uppfödarna hade även gäss som vaktade gården och som for och styrde och ställde bland hästar och besökare… jag har fortfarande banrekordet där. Snabbast från bilen och till stalldörren.

Jag provade Henry Blakes teorier redan under inkörningen. Lade tömmarna i knät och satte armarna i kors, blundade och tänkte åt vilket håll jag ville att han skulle gå när vägen delade sig. Och han gick dit jag tänkte ... Skumt… jag måste ha gjort nåt så han kände att vi skulle åt det hållet... Jag slog bort alla slags bevis för att det funkade. Bara flax.

En gång slog han en kullerbytta när jag körde – hamnade upp och ner och bak och fram mellan skaklarna på rockarden. Han var två år då, fortfarande hingst, och snubblade till när vi lunkade och gick ner på knäna på något konstigt vis. Det var väl jag som försökte hjälpa honom genom så han inte skulle falla, trodde jag kunde bära upp honom på tömmen. Nå, konsekvensen av mitt försök som säkert var för kraftfullt, var att han med inböjt huvudet slog runt framåt i en väldigt elegant kullerbytta i slow motion. Jag såg bakdelen lyfta och såg svansens undersida fara framåt, sedan kom magens undersida och så kom skallen…! Jag hoppade ur, satte foten mot hans kind och försökte överblicka läget:

- Gosse lilla, nu f-n är det bäst att du ligger still!!!

Och så gjorde han som Henry Blake sa.  Jag såg ju i ögat att han var frisk och alert men eftersom han gjorde som jag sa, så for det någon negativ tanke genom skallen …. Har han brutit nacken …? Är det därför han ligger stilla? Ganska snart fattade jag att han lyssnat på vad jag sa – han var inte förlamad - och än en gång hade den där engelsmannen överbevisat mig.

Du som använt gamla remselar med långbrösta i kombination med vagnar med ögla för selpinne (arbetsele) fattar problemet jag stod inför. Han låg på spännet till reserven (selen remmas fast runt skalmen med två remmar, reserven är remmen som remmas ovanför och säkrar den första remmen) och remmarna var vridna ett varv. Hästen låg där och kikade på mig när jag lossade långbrösta, monterade isär hela selen tills jag kunde befria honom från vagnen.

Jag fattar idag inte hur det gick till men jag fick lös alla remmar, kunde flytta undan vagnen och sedan be honom kliva upp. Sele och tömmar var ett enda trassel så vi knatade hem med bara huvudlaget kvar på kroppen. Kikade igen honom, lite hår borta på ena knät men i övrigt inget som syntes. Hämtade sele och vagn, selade på och for ut en sväng bara för att kolla så att han inte blivit ängslig över något eller rörde sig konstigt. That’s it. Just då tänkte jag inte på det jag tagit till mig via Henry Blake, men i efterhand så har jag ju fattat vad det hela handlar om. Vill du hästen nåt tänk till hästen. Vill du att han verkligen ska fatta – säg det högt, tydligt och med inlevelse – då följer det med en osynlig tankebubbla ovanför din skalle och det är bara hästen som ser den, var så säker.

Jag hade en blå liten bok

I den noterade jag allt jag gjorde med denna häst, exakt vad jag köpte, hur jag tränade, skoning osv. Han var ganska klantig på fritiden, hoppade (nästan) över staket för att komma till stona och blev hängandes tvärsöver. Rev sig i grejor som inte fanns, hade små blessyrer här och där och mer blev det senare när han fick en hagkompis. De brottades hela dagarna – så som bara två småhingstar kan.

En gång när han var fyra år så hade han fått någon ny repa och jag tvättade rent och noterade i boken. Å gjorde samtidigt en lite översyn av sårhistoriken … i blå boken gick att läsa att han fram till nybliven 4-åring som längst hade haft 1 månad utan jodopaxomslag. Jag måste ha köpt mer Jodopax än havre … det var ju aldrig repor som behövde veterinäringripande (förutom den gången han som föl fick en nätt kospark av en starthäst som han härjade med i hagen, tappade styrseln på ena frambenet – den historien tar jag nån annan gång) men ”alltid var det nåt”. Så just den dagen slog jag näven i bordet:

- Hörru du du, nu är det färdigklantat. Från och med nu får du ta ansvar för dina egna sår

Och det märkliga var att han gjorde det, inte tvättade jag några fler sår… . Henry Blake bevis igen?! Undrar vad Henry Blake själv hade sagt om den hästordern!?

Nå, han blev kastrerad – tror det var som tvååring. Ingreppet skedde i Umeå eftersom han skulle kollas i luftvägar på samma gång. Den undersökningen slutade med att blodet sprutade ur näsborren i hiskeliga mängder (och vars konsekvenser syntes över 10 år senare, men det är en annan historia) och kastrationen fick skjutas upp till dagen därpå. Det ingreppet funkade bättre och han kom hem, nykastrerad och låg i humör. Hela kroppsspråket skrek depression. Man kända knappt igen honom. Jag hade stenkoll på hans temperatur och följde eftervården strikt. Satte upp ett tempdiagram - kastrationen gjordes 26 november och jag fortsatte tempa honom till 22 februari året därpå… vad jag var noggrann!

Efter en vecka piper tempen iväg från drygt 38 upp till 40,7  

Ringer veterinär som skriver ut Combiotic och ber mig spruta och sen ta ut honom i snön. Å där stod vi med snö upp över knäna och hackade tänder medans tempen sjönk. Fortsatte kolla tempen, noterade tandfällning och temp i samband med körning. 

Horseexplore Tempkurva 1982 Sigge del 1 Kerstin Kemlen

 

 

Och vad lärde jag mig av denna häst och dessa episoder

  • - Att Henry Blake inte alls svamlade
  • - Sigge och andra hästar fattar precis vad man vill när man verkligen vill att de ska lyssna. Hur de beter sig har med oss själva att göra. Även hästar som kallas korkade kan bete sig exemplariskt när det är kris, det hänger på oss - inte på dom.
  • - Han lärde mig läkeprocesser, sårens livscykel och fysiologisk sekvensiering. Allt löser sig, man behöver inte hetsa upp sig.
  • - Att noggrannhet och anteckningar är bättre än det egna minnet. Att kunna backa i händelseförlopp via egna anteckningar är guld värt, då först fattar man hur saker hänger ihop.

Bryta upp hästrelationer

Så här i efterhand har jag begripit att det inte bara var kastrationen som tog ner honom, jag flyttade ju till ett annat stall direkt efter kastrationen. Hans relation till lekkompisen i hagen bröts abrupt – kompisen bara försvann. Jag utsatte denne individ för posttraumatisk stress, fysiskt och mentalt trauma. Inte konstigt att han var nedstämd. Jag har lärt mig att respektera relationer hästar emellan, till mitt stall har det kommit hästar som separerats från bästa vännen. Det tar tid innan de etablerat nya relationer. Det synsättet gör hästägandet lite komplicerat – hur gör man när det bildats en liten flock som vuxit ihop? Vad händer om någon skulle bli dålig så jag blev tvungen att ta bort? 

Sigge flyttade sedemera till landet där hästhagar inte har staket. Om han svänger förbi här någon gång så kommer han också att få en bamsekram, ett uppriktigt förlåt att jag glömde bort din viktigaste kompis – men jag fattade inte bättre än så då.

Men sen ska vi visa lite cirkuskonster – ingen ser mina signaler men du fattar ändå vad du ska göra… de du!

 

/Kerstin Kemlén juni 2020

0 kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägg ännu. Bli den första att kommentera!

Produkter

Handla

Information