Som enda skandinaviska webbutik kan vi stolt erbjuda HHBB-huvudlag och Hoof Armor - nya lösningar på gamla problem. Här hittar du även Ergo Shape - skoriktaren som sparar din hörsel!   /Kerstin Kemlén

Första hästen - sådant man fattar och begriper långt senare

Året var 1976

Min första häst var en gammal bekant, Tom Shot var passhästen från travet. Han hade haft en hjärtmuskel och ägarna valde att låta honom sluta tävla. Köpte ”Tommen” på avbetalning – 2 500 kr - var 20 år, gillade hästen och tyckte väl att jag kunde något eftersom jag både ridit på ridskola och pärsat på travet.

​Tommen var hingst, snäll och hade startat med mycket bra resultat. Var i proffsträning hos Gustaf Hallén på Torpgärdans travbana (Bodentravet) under hela karriären och hann med nästan 100 starter.  En tvärspeedig liten hingst som oftast var med där framme när mållinjen närmade sig. ”Speedkulan från norr” stod det i tidningen när han hade tagit 5 raka segrar.

Jag minns så väl en start i Skellefteå. Vi svamlade i bilen på väg dit och jag dristade mig till att säga något vrålkorkat till Gustaf :

- ”Går Tommen under 1.20 så går jag hem”.

Då fanns ”1.20-listan ” i Trav och GaloppRonden – hästar som gick under 1.20 fick namnet publicerat  i tidningen. Det hade varit en slags drömgräns men vid den här tidpunkten var det många som gick de tiderna och 1.20-listans egen livstid började ha runnit ut. Om det hade varit idag hade jag tänkt precis tvärs om. - ”Går han INTE under 1.20 idag så går jag hem.”

Tommen gick 19,8  bilstart över kort distans… - jag fick som tur var skjuts hemåt.

 TOM SHOT,

 brun hingst, född 1968, e. Moon Shot - Princess Anita e Attaché

  93 starter  16-14-15  46 100 kr  1.19.8 ak

 

 

Vi var med i lokala små hopptävlingar någon gång och vi fick väl med oss någon prisrosett hem men det var skogsmullestuket som sysselsatte oss.

Horseexplore Tom Shot Kerstin Kemlen 1976

Han följde med mig upp till Gällivaretrakter när jag skulle plocka hjortron. Han fick vara pappa åt ett gäng små nordishingstar på bete också. Älgar rev elstängslet och småhingstarna smet och betedde sig som huliganer i sommarstugeägares jordgubbsland. Tommen själv stod kvar på rätt sida om liggande eltråd varje gång och ropade efter småpojkarna.  

7 aprilrörelsen 1979 Tom Shot Kerstin Kemlen

Han gjorde inhopp som demonstrant i samband med ”7 april rörelsen”, 1979 som samlades flera tusen ungdomar från Norrbotten i en gigantisk manifestation på Luleås gator  - det var en protest mot ungdomsarbetslösheten som var hög då. Här steppar han omkring utanför Domus i Boden mitt under helgkommersen. Jag höll brandtal från hästryggen – utklädd till clown - tills vakter och polisen kom farandes. Vi störde allmänna ordningen och hästen skrämde folk, sa dom. Men vi skrämde inte unga bodensare, de kom i busslaster till Luleå den 7 april för att göra sin röst hörd.  

Till vänster om hästen: Anette Kynman Petterson, (hennes akvareller finns i webbutiken, pärsat hos travtränare Mats Furberg och Sten Gradling). Framför: Eva Stephansson (alias Hundsjö-Eva Eriksson vars familj hade kände nordsvenske trav/avelshingsten Junius).

Tommen följde med mig när jag flyttade upp till Jokkmokk där jag jobbade en period. Där råkade han ut för en ful muskelbristning i ena baklåret och fick en redig ”lårkaka” som besvärade honom länge. Det tog tid innan han började visa att han var hingst.  Medans han tävlade gnäggade han aldrig och det tog något år innan han började visa upp hingstighet i min regi. Vid den här tiden hade han börjat med ett slags självskadebeteende när han var ute i hagen. Ibland kunde han nafsa sig i ljumskarna men gjorde det aldrig i stallet. Han hade ju vaknat upp som hingst så vi kopplade beteendet till hormoner.

Hovslagaren hade inga klagomål på fötterna men parkerade Tommen nära väggen så hästen kunde ta stöd mot den när han fick slagsida när bakfötter togs. Bråkade aldrig med lutade över väldeliga mot stödjande benet när hovslagaren lyfte andra bakbenet. I övrigt var han frisk.

Tommens paradgren var att gäspa. När huvudlaget kom fram började han gäspa. Det tyckte vi var väldigt roligt. Visa huvudlaget och räkna gäspningarna. Han skötte sig exemplariskt i all hantering, totalt orädd men uppträdde ju lite skumt mitt i allt – för det mesta som klassen ljus och ibland stundvis ängslig på något sätt, blev tvärhet mitt i allt men sen försvann det. Inte tänkte jag något mer på det, "hästar kan ju vara så".

Efter 4-5 år föll mina ögon på en kaxig liten hingstunge efter Colonel Rodney (var i ropet just då men inte sen…). Minns så väl när jag la ner telefonluren efter att ha meddelat uppfödaren att jag köper fölungen. Jag insåg i just det ögonblicket konsekvensen av beslutet. Det innebar dödsdomen för Tommen. Fanns inte stallplats för en extra häst där jag var inhyrd. Inte i plånboken heller. Då fanns ”nödslakten” (trotjänarslakt) tillgänglig så han i stallet frågade om jag ville att han skulle ringa och boka. Jag tackade ja och en tid blev bestämd. Nödslakten skulle komma på morgonen men dröjde, hade fått åka och ta bort tjurar som brutit benen. Vi väntade hela dagen - Hundsjö-Eva och jag. Det var världens längsta dag. Så kom han till slut. Och jag höll i Tommen när skottet föll på baksidan av stallet. Och tårarna rann. Och jag lärde mig då att bultpistolen inte skrämmer eller skapar oro hos hästen bara man själv är lugn. Jag bestämde mig där och då att mina framtida hästar skulle avlivas bakom stallet med bultpistol och att jag skulle förbereda mig bättre mentalt med målet att vara som vanligt hästens sista stund. Gråta kan jag göra efteråt. Nu har gått mer än 40 år sedan dess och jag har hållit fast vid det beslutet allt sedan dess. (Hästkroppen tog nödslakten med till slakteriet och det kom en avräkning på 2 900 kronor med posten.)

Det tar tid att inse det man redan vet. Och upptäcka det man redan har sett.

När det gäller Tommens beteende så var det ju ”sånt som hästar ju gör”, både när det gäller att bli  ”hård i munnen” ibland under ridning/körning eller få slagsida bak under skoning. Han var ju inget problem och hade ju inga problembeteenden även om det där att ibland nafsa sig mot ljumskarna var skumt. Men hästar kunde ju göra så. Punkt slut. Längre tankebanor än så hade jag inte i 20 års åldern.

Nu vet jag att bett tar ont, spelar ingen roll vilken typ av bett man använder. Bettets tyngd vilar mot munslemhinnan och där ska ingen belastning finnas. Jag provade olika bett på Tommen men det gjorde troligen bara att smärtan bytte plats. Mina tygeltag gjorde knappast saken bättre och hans största bettbekymmer kanske satt ”mellan ratten och ryggstödet” som en bilkårist skulle sagt.

Med tanke på hjärtmuskelinflammationen hästen haft i kombination till hur han gavs möjlighet att hålla huvud och hals under arbetet så påverkades säkert syresättning. Kombinationen bett och mina tygeltag dikterar huvudhållning och helt krasst även storleken på de luftvägshinder som uppstår när hästen viker undan för bettet ... som vi själva styr....

Att inte själv styra hur huvud och hals hålls under arbete påverkar såväl syresättning och proprioception (hästkroppens förmåga att veta vars kroppsdelar är i förhållande till varann och underlaget). Att ha svårt att hålla balansen och dessutom känna att syretillförseln stryps kan orsaka panik när de inte kan dra åt sig luften. Då lär hjärtat också fått rusa av flera skäl.  Inte bra på en häst som haft en hjärtmuskel.

 

Så jag hissar vit flagg

– utrustningen jag valt i kombination med mina tygeltag låg troligen bakom hans beteende. Lägg till det faktum att på den tiden fanns inga hästtandläkare och munkontroller var inte alls lika frekventa som idag. Nu kan man avmaska hästen själv, då var det veterinären som blandade pulver och slangade i hästen.

Alla hovslagare lär sig hur man ska ställa upp hästen så den kan hålla balansen med upplyft ben. Sådana detaljer hade jag ingen koll på då. Vet inte om hovslagaren tänkte så. Om hästen ändå har svårt att hålla balansen så kan den ju ha strukturella bekymmer, spända muskler eller fellägen. Tommen hade slagsida men det var ju löst med väggen så hovslagaren hade ju inte problem att få på skorna bak. Eftersom skoningen gick att lösa så ställde jag då aldrig frågan ”varför?”.

Tommen kanske hade gamla bettskador efter nästan 100 starter. Kanske skador på tänder? Mina tygeltag lär ha tagit ont, minns inte hur många gånger veterinären tittade till munnen – inte heller hur ofta jag avmaskade honom. Hovvården var däremot regelbunden och han var alltid välpolerad och snygg, åtminstone på utsidan.

 

Lärdomen?

Om denna lilla häst kommit gåendes här på gården idag hade jag gett honom en kram, bett om förlåt och sagt att jag inte fattade bättre då. Och bett honom ansluta till mitt lilla bettlösa gäng som får umgås i grupp och rulla i leran hur mycket dom vill. Men jag tror inte jag hade kunnat låta bli att visa honom ett huvudlag med bett och kollat om han fortfarande hade gäspat vid blotta åsynen.

Du må verkligen vila i frid Tommen,  i landet där hästhagar inte har något staket. 

/Kerstin 44 år senare och kanske lite klokare

Foto: Anette Kynman (Pettersson)

horseexplore Tom Shot Kerstin Kemlen 2           

2 kommentarer

Leila 3 månad sedan
Ja det är tur att vi blir kunnigare med åren och att de unga bör /kan lyssna på de som provat och lärt att gå den rätta vägen.. För hästarnas bästa
Elisabeth (rosen) 3 månad sedan
Kommer ihåg honom hos Gustav men minns inte att det var du som köpte honom 🤔
Bra skrivet, blev lite rörd 🥺
Produkter

Handla

Information