Bett, munhålans nervbanor och förmaksflimmer

Idag är det tre veckor sedan Gråsparv blev kastrerad. Han och Zoola fick igår åter förenas med Örjan och Salander. Gråsparven ”föltuggade” och visade att han inte tänker bråka med någon och efter lite pipande och stampande så var det budskapet mottaget. Han har fått ha travsele på sig och nu ska jag passa in ett bettlöst ”huvudlag” och påbörja inkörningen.

Hagkompisar sedan länge

Zoola visade tydlig glädje över att få umgås med Örjan igen – de har gått tillsammans sedan 2005, det är ju i hela 17 år! Salander anslöt 2011 och har ju även hon hängt med i gänget ett bra tag nu. Ett litet gäng som kan alla rutiner och som aldrig bråkar – ett perfekt sällskap för Gråsparv när han ska växa upp och lära sig bli som folk.

Det har blivit en störande fläskvarning i hagen i vinter. Svårt att få ihop foderstater när hästar går tillsammans och med egenproducerat hö som passar perfekt på starthäst  men inte på gammelhästar och juniorer. Tyckte ögonmåttet skulle räcka, hur dumt var inte det… så nu får jag väga höet igen. Gamlingarna krymper förvisso lite i omfång när vinterpälsen släpper men det räcker inte. Jag har lite att jobba med där om man så säger…

Sudden death

Professor Robert Cook är still going strong, han jobbar nu med en artikel som handlar om ”sudden death”. Jag har ju kommenterat och korrekturat artiklar åt honom i över 10 år nu och följt med forskningen som startade med hans arbete om hur bettet påverkade både hästens beteende och gav upphov till skador. Han hade redan då sina teorier kring orsaken till varför tävlingshästar kunde dödsstörta i anslutning till lopp (strax före, under och direkt efter löp). I Sverige så dödsstörtar flera travhästar varje år och de obduceras, en häst är redan en för mycket.

Eftersom det finns kopplingar mellan bettanvändning, tömtryck och syresättning så tänker jag att varje ”sudden death” borde kunna ge någon ledtråd till varför dödsfallen sker och vad man kan göra för att förebygga att det inträffar. Föreslog till Svensk Travsports chefsveterinär för något år sedan att de kunde notera i incidentrapporten vilken utrustning hästen hade för att sedan sett över tiden kanske se mönster på exempelvis att x % av hästarna som störtar har checkbett utan kindstropp, y % var utrustade med ex Cresendobett etc etc.  Men det var inget som gjorde chefsveterinären nyfiken då.

Välja bett? Slänga bett?

Finnarna gjorde ju en undersökning av starthästars munnar i direkt anslutning till löp och över 80 % av hästarna hade färska bettskador. Finnarna noterade också vilket bett som användes och lärdomen i den studien var att Cresendobettet förekom ofta i anslutning till bettskador. Sen kan man ju fråga sig om man ska bli mjukare på hand eller om man ska byta bett eller om man rent av ska sluta använda bett?!

Forskare gick 2017 igenom en massa studier om bett och deras påverkan på hästen. Det var ingen rolig läsning, det ska gudarna veta. Kontentan var att bettet ansågs vara en djurskyddsfråga som behövde lösas. Med bett kan våra tömtag ge upphov till skador i munhålan, orsaka luftvägshinder när vi dikterar hästens huvudhållning och inte nog med att vi orsakar smärta, vi kan dessutom kväva hästen om det vill sig riktigt illa. Uppriktigt sagt så har vi ju ingen koll på vad våra händers rörelser gör med bettet i hästmunnen. Vi ser inte bettets rörelser när vi använder betsel.

Bara för att vi inte ser bettet när vi använder det så kan vi ju inte blunda för dess konsekvenser för hästen. Bettet trycker ju på huvudets nervbanor vilka har koppling till hjärtat. Läs den meningen en gång till. Vi sitter alltså på hästens rygg och under fart rattar med båda händerna i tygeln som är fäst i en järnpryl i hästens mun … som påverkar hästens hjärta.

Förmaksflimmer

Tävlingshästar på högsta nivå löper risk att utveckla förmaksflimmer som är den vanligaste hjärtrytmrubbningen. Forskare har noterat att detta är vanligast förekommande hos fullblod och travare, lika mycket bland ston och hingstar/valacker.  En kanadensisk studie kom fram till att det är mer vanligt att travare drabbas av förmaksflimmer i jämförelse med andra raser. Det upptäcktes senare att det fanns en måttligt ärftlig rytmrubbning i rasen och frekvent använda hingstar kan ha bidragit till ökad förekomst av hjärtrytmrubbningar. En senare studie av fullblod har visat att ärftligheten var låg.

(Lästips, dansk artikel på engelska https://www.mdpi.com/2076-2615/12/6/698/html

Nästa fråga från mig blir då –

Är det så illa att bettanvändning kan påverka störa hjärtrytmen?!

/Kerstin