"Det är inte jag som lägger mig på hovslagaren."

Jag hade en lättlärd nordsvensk unghingst i mitten av 1990-talet - till höger på bilden ovan. Jag presenterade honom som grabben som hade femmor i alla ämnen men en fet svart bok där det stod anmärkningar i ordning och uppförande. I arbete var han en mönsterelev och var perfekt så länge han hade en uppgift att lösa. Om han var sysslolös kunde han hitta på både det ena och det andra. Det var egentligen inget större bekymmer utan det verkliga problemet uppstod helt utan förvarning en dag när han skulle skos.

När hovslagare Stig lyfte upp ena frambenet blev hästen spänd i kroppen, bet ihop käkarna för att efter en stund bli alldeles svart i ögat. Därefter lutade han sig sakta, som i slow motion, för att till sist lägga sig på hov­slagaren med hela sin kraft. Han hade blivit skodd några gånger och det hade gått bra. Pojken vägde drygt 600 kilo så Stig var inte speciellt road. Som hästägare fick jag skämmas för mitt ”barns” beteende. Jag läxade upp hästen som tidigare varit exemplarisk när hovslagaren kom. Efter mycket om och men så kom ändå skorna på plats. Stig var sjöblöt i svett men dolde sin irritation. Hur många gånger hästen provade lägga sig på Stig har jag förträngt. Det finns fler hästar än hovslagare så en hovslagare kan utan problem säga nej till en kund. Det var alltså jag som hade fått ett allvarligt problem eftersom hästar måste bete sig som folk när hovslagaren är på besök. 

Så var dags för Stig att komma igen. Dagen innan satte jag mig vid hästen och undrade; ”- Varför lägger du dig på Stig när han lyfter dina framben?”. Det jag då kände i bröstet var hur otroligt ledsen hästen var. Jag blev nästan chockad av känslan, han kändes ju alldeles grin­färdig. Och så hör jag inombords en av gråt sprucken stämma som säger ”- Det är inte jag som lägger mig på Stig”. Jag fattade ingenting. Det jag däremot visste var att hästen skulle ju skos dagen därpå. Skorna skulle på punkt slut. Så jag tittade på hästen och undrade: ”- Jaha, och vem är det som lägger sig på Stig?”. Känslan som då kom över mig lärde mig mycket. 

”- Det är gubben i pungen!” signalerade hästen. Och nu fattade jag vad som skedde i hästen när Stig tog tag och höll frambenet mellan sina knän. Handlingen resulterade i att ”gubben i pungen” formligen skrek åt hästen  ”Protestera! Protestera!” Hästen försök­te hålla emot. ”- Jag vet vad jag ska göra när Stig tar tag i mitt ben. Men gubben i pungen bara skriker åt mig att jag ska protest­era”. Hästen var helt utom sig, jag hade ju tillrättavisat honom för något som han själv inte kunde styra. Jag hade bråkat på fel kille. Det var inte hästen som som lade sig på Stig - det var ”gubben i pungen”, hormon­erna, som fick honom att göra så.

Det var ju förvisso en unghingst men han hade inte visat några som helst hingstfasoner så jag tänkte inte i de banorna. Vi hade inga ston på gården. Unghingstar på bete brottas, går ner på knä och halvligger mot varandra och biter tag i den andres framben. Här var det hovslagaren som triggade igång fysiska stimuli som väckte hormonerna. Hästen kunde ju inte bita Stig eftersom han var uppbunden och hade han gjort så, då hade vi nog förstått att han plötsligt blivit hingstig. Hästen var ju klok men hormonernas övermannade honom. Jag bad hästen om ursäkt.

Men Stig skulle ju komma och skorna skulle på oavsett vad ”gubben i pungen” sa. Jag såg framför mig att hästen ville att jag skulle stå bredvid honom och hålla koll på hans öga. När det blev svart skulle jag sätta handen på hans hals och säga ”bolla bort”, vilket skulle betyda att hästen själv var den som hade kommandot. Jag berättade för Stig vad jag skulle säga till hästen för att han skulle stå fint. Stig tittade på mig och vad han tänkte vill jag kanske inte veta. Och där stod jag bredvid en grin­färdig klok häst som visste vad som komma skulle och jag var koncentrerad på hans öga. Det blev minst hundra ”bolla bort” innan skorna var på plats. Det gungade och for men hästen lade sig inte på Stig.

När Stig åkt berättade jag för hästen att jag kände en farbror som hjälpte pojkar med ”gubben i pungen”. Man kan ju inte prata med hormoner. Jag såg en lättnad i hästens blick och dagen därpå ringde jag distriktsveterinären. Jag förklarade för hästen att det skulle komma en farbror som skulle ge honom en spruta i halsen så att han blev sömnig och när han vaknade igen skulle ”gubben i pungen” vara borta för alltid.

När veterinären kom hängde hästen nästan ut genom boxdörren som för att visa ”ge mig sprutan”. Kastrationen gick jättebra och dagen därpå skuttade hästen omkring i hagen med svansen i vädret, stegrade till och med. Det var en befrielsens dag, även för mig och Stig, och läkning­en av kastrationssåret gick på rekord­tid.

_________

Det här är saxat ur min bok OPEN SENSED – känna hur någon känner sig, från 2002. Det jag lärde mig av just den här historien har jag haft i bakfickan nu när jag valde att kastrera Gråsparv i hemmamiljö. Argumentet från min sida var att han skulle få gå ihop med stona hela tiden. Jättebra läkningsprocess även denna gång - det har gått 14 dagar och det ser bra ut.

När det gäller skoning generellt sett så har många nygamla ”sanningar” blivit ifrågasatta sedan 1990-talet och så även min egen inställning till såväl hovar som till de uppgifter hästar och deras hovar ställs inför. Vill man köra fort på isbana så får man kompromissa – endera får man ge fasen i att köra där eller så får man se till att hästen inte slinter på foten. Den bara friska hoven är hästens livförsäkring så den ska man vårda och ge en sund livsmiljö att leva i så hästen har tillräckligt bra hovar för att prestera det vi vill att den ska göra utan att den tar skada. 

Kerstin mars 2022