Haha, nu har du fått nåt att bita i!

Så sa Lotta, hon som körde mina travhästar i lopp, när jag berättade om någon episod med Gråsparv. Inte nog med det, en bekant hade snackat med en hästbekant varvid de kom in på mitt val av häst. ”En nokota! Då får hon nåt att bita i.”  Lägg till att Gråsparvens uppfödare berättat att Gråsparvens morsa var en bestämd dam, tjurig kanske någon annan skulle sagt vad vet jag. Gråsparven är inte som andra…

Det jag så långt fattat var att min pedagogik inte passade Gråsparven som själv bedömde när han fattat och då inte längre behövde repövningar. Han har inte heller behov av godisbelöningar, hans största intresse verkar vara att föra en dialog med mig. Jag misstänker att den grå hästen egentligen är E.T. som landat här på gården och som så gärna vill göra sig förstådd. Denna E.T. kopia har vänt sig till mig, en som han tror är intresserad av att föra en dialog med honom.

Filmens E.T. togs ju om hand av grabben som försökte förstå vad E.T. ville förmedla. Här är det jag som är grabben och Gråsparv E.T som försöker göra sig förstådd på sitt vis. Redan efter att Gråsparv varit här ett kort tag förstod jag att den här unghästen var annars som vi säger här i byn, riktigt annars. Det här kommer att bli den bästa häst jag någonsin haft, fick mina hästvänner höra samtidigt som jag insåg att på den här lilla grå måste jag använda ett helt annat angreppssätt för att jag ska bli förstådd. Trodde jag eftersom jag utgick ifrån att det var jag som skulle ha initiativet under utbildningen. Då hade jag ännu inte förstått att det var E.T. som landat och att det var jag som var E.T:s elev.  

Gråsparv är ju bara två år och fattar ju inte mycket av människovärlden. Men han, liksom E.T. vill ju veta och vill kommunicera med mig. Gråsparv är E.T. – prova tänk den tanken. Han försöker visa och förklara saker för mig, saker som är viktiga utifrån hans hästperspektiv.

Jag har ju haft häst sedan 1970-talet och endera så har ingen av dem varit E.T.-typer eller så har jag kört mitt race och varit både blind och döv inför hästarnas försöka att meddela sig med mig. Så inledningsvis gör jag som jag alltid gjort och som alltid har funkat. Men den här hästen funkar inte som alla de andra. I hästflocken är han följsam och det fungerar från dag ett. Han knyter band med gamla Zoola på den mest rörande vis.

När han inte är engagerad i något hästrelaterat så söker han upp mig. Är i vägen, biter i grepen och gormar med skottkärran. Står i hagen och punktmarkerar mig med blicken när jag rör mig ute på gården. Gråsparvs E.T. vill att jag ska komma. Och jag kommer. Är vi ute och går så kan han stanna, gräva med foten och spänna ögonen i mig. Nu fattar jag att han vill tala om att han upptäckt höspill i närområdet. För att ta oss vidare så säger jag ”det finns hö i foderbordet” vilket han köper som svar. Jag hade ju kunna välja att tvinga honom vidare, följa för jag kräver det, men man behöver inte bestämma över E.T., man vill ju vara vän med honom och han vill ju vara kompis.

Eller när vi går ut i hagen så var det en period då han stannade och verkligen parkerade med blicken naglad i mig. Men vad är det för …. Det var ju inget höspill så ”det finns hö i foderbordet” var fel svar. Så han stod kvar helt lugnt och väntade på att jag skulle fatta. Och om man hade bråttom så var man ju inte upplagd för rebusar men det berörde ju inte honom för fem öre. Han bara stod där och gav mig tid att fundera ut svaret. Till sist så förstod jag att han visade att han sett en häst i fönstret till foderutrymmet, sin egen spegelbild alltså. En vanlig häst hade ju tittat mot fönstret för att visa men så fungerar inte Gråsparven. Han tittar på mig. Nå, rätt svar ”Jo, jag ser”. Och så går vi vidare.

Med ett stamp golvet och ögon som kikar på mig när han står på stallgången så talar han om att han upptäckt att jag tagit in hö längst in i stallet. Mitt rätta svar ”Jo, men det finns hö i foderbordet ute”. Jag hade ju kunnat välja att säga åt honom, be E.T. sluta peka med glödande fingertoppen om man så säger. På volten har vi några hinder och jag har bett E.T.  ”gå över där” och ”gå emellan där” och E.T. har valt att göra så men ”Prova lunka runt nu” förstår inte E.T., fattar han inte så gör han inte. Ibland låter E.T. mig ta initiativ och det syns så tydligt hur road han är av att se mig stå där i mitten och pekar med armarna. Han ser ut som om han säger – ”Talking to me?!”.

Gråsparv har varit här precis ett år nu. Vi i hästbranschen pratar om att kommunicera till hästen vad vi vill att den ska göra, kommunicera med energi, tygeltag, skänkel, kroppshållning, vikt, röst och gud vet allt. Numera ser jag det nog bara som varandes en monolog eftersom det alltid är vi som bestämt vilket svar som är det rätta. Varför skulle vi annars få för oss att dra åt nosremmen ett hål extra om hästens svar på vår kommunikation är att gapa (?!). ”Hästen gör aldrig fel” säger vi när vårt budskap besvaras fel av hästen, enligt vår rättningsmall. Vi finjusterar monologen/kommunikationen, gör om och gör rätt när hästens svar passar in i vår förutbestämda rättningsmall. Men gör hästen rätt då? I min E.T:s värld förstår han något när han själv vet vad som är rätt svar. Och då behöver han inte repetera. Han har förstått. Men har jag begripit?!

/kerstin 22 11 05