Ryssen som flydde över Pasviksälva

Du hörde kanske om ryssen från Wagnergruppen som sökte asyl i Norge, hur han hade flytt från ryska sidan av Pasviksälva och kunnat ta sig oskadd över isen till Norge. Jag vet precis hur det ser ut där och har själv sett ryska militären bevaka gränsen.

För 30 år sedan hade vi slädhundar, inte bara hästar, och ett år fick jag för mig att jag skulle ställa upp i en långdistanstävling i Norge. Loppen hette Pasvik 250 och namnet antydde att loppet var 250 km långt och delar av spåret följde just Pasviksälvas is.

Vid genomgången inför start så fick vi 6-7 kartblad stora som badhanddukar. Vissa kartor hade delar bortklippta vilket visade sig vara de ryska områdena på andra sidan Pasviksälva. Jag började rita in spårdragningen på kartbladen men bestämde mig för att lita på hundarna istället. Sannolikheten för att jag med mitt 6-spann skulle ligga först och spåra var ju lika med noll. Hundarna fick ansvaret att följa framförvarande ekipage, alla spann körde ju efter samma spår. 

Race marshall informerade klart och tydligt att vi INTE fick köra över på östra/ryska sidan av Pasviksälva för oavsett om vi såg ryska gränsvakter eller inte så fanns de där bakom snövallarna. Följ spåret! 

Vi startade ut mitt i Kirkenes nedanför Rica Hotell och sedan bar det av ner mot älven. Det var ju i februari så det var ju inte dagljus så länge men tillräckligt länge för att se ryssarna på älvens östra strand. De var utplacerade med jämna mellanrum och ibland såg man lite rörelse men man kände att de var där, man var iakttagen och hundarna spetsade öronen emellanåt och tittade mot andra stranden...  

Tänkte på Pasvik 250 när jag hörde om ryssen som lyckats fly över gränsälven utan att bli tagen. Älven är bred och sikten lång i dagsljus men flykten måste ha skett när det varit mörkt, och han måste haft snödräkt. I januari är det mörkt i trakterna av Kirkenes.  

(För er som kanske undrar hur det gick, vi kom fyra och fick vandringspriset – ”Best sportmanship” - på bilden här ovan. Jag hade pigga och glada hundar vid målgång vilket domarna premierade. De som valde ut mig och mitt spann var världsberömda personer i hundspannskretsar – ena var Mackey (då race marshall vid Iditarod, världens tuffast slädhundstävling) och den andre en jättetrevlig ryss som med hundspann deltagit i en 5 månader lång vetenskaplig köldexpedition med start i Beringssund och mål på Kola halvön (den enda som fick köldskador var expeditionsläkaren …). Det var under den här hundspannstävlingen i becksvarta polarnatten, som jag kom körandes med spannet och ut ur mörkret kommer en naken man springandes, hoppade på mig bakifrån och ställde sig på slädmedarna och försökte få mitt spann att svänga av mot en vak … men den historien tar vi en annan gång).

/Kerstin Kemlén