Beduinhuvudlag för inkörning

Nu är det ”walk the talk” som gäller, att verkligen göra det man snackar om. Vissa auktoriteter säger att bettlöst bara är en konst då allt är bettlöst redan från början. Att själva konsten är att finna ett strukturerat sätt att kommunicera med hästen.

Mina travhästar, numera pensionärer, är tävlade och välutbildade. När jag kört i repgrimma med Felix hakrem har det inte varit något problem. Å andra sidan så vet de ju att de ska dra vagn etc, det är ju bara byte av styrkoncept som är det nya. ALLA hästar som får möjlighet att någon gång få jobba utan något i munnen upplever det som en ENORM FÖRBÄTTRING. Prova så får du se! Så på en redan inkörd häst blir en bettlös repgrimma med Felix hakrem en stor positiv förändring för hästen och tömtagen från den som kör blir mjukare.

I mitt fall ska jag lära hästen – och mig själv - ett strukturerat kommunikationssätt utan hot om smärta i munhålan. Har provat tömköra med repgrimma men det blev Gråsparven störd av så jag har ställt i ordning ett beduinhuvudlag. Använder en gammal travsele, remsele, med förbygel och lätta nylonbandstömmar (2 cm breda) med pistolkarbin. Vitsen med nylonbanden är att det ska bli en snabb eftergift genom den glatta ytan på nylonbandet, att jämföra med en lädertöm som har betydligt högre friktion och därmed långsammare eftergift.

Beduinhuvudlaget i detta fall består av ett vanligt körhuvudlag vars nosrem ersatts av en nosrem från ett beduinhuvudlag. Nosremmen går inte att dra ihop runt nosen, den hänger löst runt nosen. På övre delen som ligger löst mot nosryggen vilar den vridna kedjan mot två lager vadmal. Kedjan är fäst i vadmalstyget. Kedjans nedre del hänger alltså löst från sidostolparna och tömmarnas pistolkarbin fästs bredvid varandra i varsin liten kedjelänk. Beduinnosremmen måste vara balanserad.

Nu är inkörning med beduinhuvudlag påbörjad. Vid en första anblick så kan man ju fundera över hur man med långa tömmar ska kunna styra en okörd häst när båda tömmarna är fästade på samma löst hängande punkt. Att rida så går ju och det är möjligt att ”visa vägen” med ledande tygeltag. Kör man så blir det ju annorlunda om man så säger. Gråsparven är ju inte van vid någonting så för honom är det ju inte bra eller dåligt, det bara är. Men på en punkt skiljer sig den här inkörningen från andra hästar jag kört in, och då menar jag inte utrustningen utan själva hästen.

 Har haft hästar som älskat att upprepa övningar som de vet att de kan, allt för att få beröm. Och ibland även dragit igång uppvisningar på eget initiativ för att få applåder. Repetition är ju ett framgångsrecept som jag vet fungerar, jag har ju jobbat som lärare många år. Lägger man till ärligt menat beröm så blir den lärande effekten ännu större. Och nu har jag fått en elev som skriver bokstaven A och själv bedömer om den blev nog snygg. Tycker han den vart bra så går det inte att locka honom testa att skriva A en gång till för att se om nästa A också blir lika bra. Nej, så funkar inte den här hästen. A kan jag, nästa bokstav!! Så är det med allt, nästan.

Vi har tömkört ett par gånger nu och gubben har gått vid sidan. Fortfarande lite följa John kan jag tycka och lägg till att samma väg två gånger är som att uppmanas skriva A igen... hur kul är det?!

När det blir lite lättare att färdas i terrängen så ska han få rabbla upp hela alfabetet, Gråsparven behöver en utmaning. Känns som att all utbildning/träning ska ske i skarpt läge med den här.

Hästen är helt obrydd och påhittig som bara den. Är och botanisera överallt och kollar runt i hagarna, inne i täta buskage. Elstängslet har ju inte jordat så bra med snö på backen så då har han hamnat utanför hagen utan att elband gått av. När man upptäckt honom på fel ställe i skogsbacken så har jag bara bett han komma – och han kommer, får grimma på skallen och släpps in i hagen igen. Eller så har jag kopplat ur elen och lyft elband och guidat honom tillbaka samma väg som han kom. Bra egenskap att han lyssnar. Skottar man utestallen så är han mest i vägen eller följer bakom som en skugga. Stannar jag så stannar han, han backar när jag backar. Eller så ger han mig signalen ”klia mig på rumpan” som han lärt oss och hävdar att vi fattar. Hur den signalen är? Det kommer en grå rumpa mot en, när den är tätt inpå vänds ett huvud mot en med en blick som inte går att misstolka. Endera så bultar man bort eller så kliar man, Gråsparv är nöjd med båda.